På uppmaning skriver jag detta!
Hur upplevde jag utskjutningen i Hanöbukten 1986? När jag drog i handtagen så gick givetvis allting väldigt fort. Jag var vid (delvis) medvetande hela tiden (svårt att förklara).
Jag såg två stora cirkulerande rökmolnshjul på var sida om stolen, sedan såg jag fpl lämna mig. Jag såg alltså inte mig själv lämna fpl!
Därefter startade det stora kriget med alla stols och skärmseparationer och vad det nu mer kunde vara. Man kände sig som en boxboll på en boxningsklubb och sen... helt plötsligt blev det fullständigt tyst.
Första tanken var nu....har jag armar och ben kvar? Vilket jag hade! Nästa tanke var att kolla kalotten som visade sig ha en jättestor skada i tyget. Därefter såg jag att jag landar närsomhelst (sekunder). Jag gjorde alla de greppen som våra "hårda" och duktiga säkmat instruktörer (Bjurqvist,Tillhagen,Spångberg) hade lärt oss i Ronneby och simsalabim så var jag ur skärmen.
Det som väntade nu var inget roligt!
Jag kom upp i gummibåten först efter mycket besvär. Väl i isvattnet så behövde jag ju verkligen min gummibåt! Det fanns ju ingen tid under själva skärmflykten ner (superkort), så båten fick ju blåsas upp manuellt när jag väl befann mig i vattnet. Båten och packen var kopplad till piloten med en lina till flytvästen. För att manuellt utlösa patronerna till uppblåsningen av gummibåten skulle man dra i denna lina! Jag drog och jag drog och jag drog och till slut poppade båten upp, det var faktiskt lite tufft att "tro" att båten var obrukbar. Att få ur vattnet ur båten var en omöjlig uppgift p.g.a sjöhävningen den var inte att leka med. Mina händer blev obrukbara efter bara få ögonblick. Lyckligtvis hade jag dagar innan fått den nya modifierade isodräkten med större blixtlåshandtag och även nya gummihandskar utan midja, (modifiering tack vare Hjalles haveri i Uppsala)!
Tack vare denna nya utrustning så kunde jag med mycket möda få på gummihandskarna och åter få funktion i händerna.
Helikoptern med Melander i spetsen kom efter 28min. TACK!
Givetvis finns det mer att berätta, men ungefär så här var det.
Stefan